Den 26 augusti 2017 klockan 15.30, nu var det dags. Jag var absolut inte redo. Förlossningskursen var ju på måndag, om två dagar, jag är inte förberedd. När läkaren sa att vi nu skulle stanna kvar och att det va dags att föda ut den lille ville jag bara gå hem.
”Jag kan ingenting om att föda barn. Jag vet inte hur man gör. Jag kommer inte klara det, det gör redan alldeles för ont. Jag är rädd. Kan vi göra kejsarsnitt?”
Barnmorskan Ingrid och undersköterskan Lucia visade oss till vårt rum. Oj vad stort och ljust det var, jag började försöka intala mig själv om att det här kommer gå bra. Daniel ringde till sin pappa och vår kära vän som skulle komma och hämta vår bil och hämta några saker vi kände att vi saknade.
Lucia kom in rummet och visade mig runt i rummet, hon visade vart allt låg och hur allting fungerade, sen pratade vi om bedövningsalternativ. ”Jag vill ha all bedövning jag kan få!”
Jag fick träna fram en teknik inför lustgasen fast med syrgas, upplevde masken som väldigt obehaglig i början och det kändes skönt att få in tekniken, lugna djupa andetag.
Daniel gick ner för att möta upp dem vid bilen, lämna nycklar, hämta saker och köpa någonting att äta från pressbyrån. Plötsligt stod jag där i förlossningsrummet helt själv. Ska han komma nu verkligen? Jag började förstå vad som hände och bestämde mig för att göra det bästa av situationen. Värkarna blev kraftigare och kraftigare för varje gång. Andas. Andas. Andas. Jag tog tag i en gå rullator, kunde inte sitta och inte heller stå rakt, behövde hålla i någonting hårt när värkarna kom. Daniel kom tillbaka och såg chockad ut, under den korta tiden han var borta hade smärtan börjat synas mer och han gick runt med mig och min rullator.
Det var så tyst. Det här går inte kände jag. På med musik, måste fokusera på någonting annat.
Lucia kom in för att kolla läget och såg på mig att smärtan började bli riktigt tuff, hon erbjöd mig lustgas men jag tackade först nej. Jag kopplade ihop smärtlindrinsmetoderna med livlinor från Postkosmiljonären, när en metod var använd var den förbrukad för alltid.. jag kände att smärtan säkert skulle bli värre så vågade inte nyttja något ännu. Lucia berättade att det inte alls var så utan det var jag själv som fick bestämma hur mycket och hur länge jag kände att jag behövde lustgasen.
Innan lustgasen kopplades på fick jag byta om, på med sjukhusrocken och nättrosor, sen kröp jag ner i sängen. Från första stunden jag använde lustgasen vände allting, absolut gjorde värkarna ont men de kändes helt okej. Jag blev lugn, glad, harmoniskt och väldigt trevlig. Vi höjde musiken och njöt av att allting nu var på gång.
Ingrid kom in för att ta blodprover och koppla på dropp. Eftersom att jag var i vecka 36+1 gavs antibiotika till bebisen i magen, om jag inte minns fel är det för lungorna. Jag har aldrig varit så lugn i närheten av nålar förut, allting var okej, Ingrid bad om ursäkt innan hon stack mig och jag var tydlig med att det absolut inte gjorde någonting alls.
Vid 18.30 undersöktes jag och var nu öppen 4 cm och blev informerad om att Epidural fanns tillgängligt om jag ville. Jag tackade ja direkt, förstod ju att det kunde ta ett tag innan det var min tur.
Tekniken med lustgasen funkade nu perfekt, innan satt Daniel vid min sida och höll i masken åt mig men nu klarade jag den alldeles själv! Lustgasen blev döpt till Jörgen och förlossningsrädslan hade nu ersatts av en känsla som kan jämföras med en lyckad förfest. Lyckorus i kroppen, gott sällskap och bra musik. Bjöd till och med på några härliga sångstunder och facetime-samtal till nära och kära.
Vid 19.00 var det dags för nya blodprover, den här gången var jag svårstucken men det gjorde mig fortfarande ingenting alls. Där och då kände jag att jag kunde klara vad som helst. Ny undersökning gjordes, jag var nu öppen 6 centimeter och läkaren var på väg för att sätta ryggmärgsbedövningen. Läkaren informerade om hur hon skulle gå tillväga. Jag frågade om jag fick använda lustgasen även med denna bedövning vilket var helt okej. Vilken tur för mig!
Nu var det även liv och rörelse i magen och både jag och lilla hjärtat hade hicka. Hickan gick inte över för mig och precis när Lucia frågar hur jag mår kräks jag rakt ut. Innan jag ens hann reagera hade jag på mig nya kläder och nya lakan, så imponerade.
Klockan började nu närma sig 20.30 och det var snart dags för skiftbyte, Lucia och Ingrid hade gjort ett fantastiskt jobb och såg till att det kom in likvärdig personal. Alla fyra kom in och överlämnade oss till barnmorskan Anne och undersköterskan Per.
Jag fick påfyllning av ryggmärgsbedövningen och allting fortsatte som vanligt. Värkar och lustgas mer värkar och mer lustgas. Vi skrattade mycket men energin började ta slut, Anne och Per trodde att jag kunde sova en stund med hjälp av ryggmärgsbedövningen men det gick absolut inte.
Klockan blev 01.30 och det var dags för ny undersökning, jag var nu öppen 10 centimeter och det så splash. Nu gick vattnet, mitt under undersökningen, stackars Anne blev alldeles blöt. Nu började det alltså närma sig! Anne satte CTG på lilla hjärtats huvud för att kunna följa pulsen.
Vid 02.00 startade krystvärkarna och jag hade fått in en sån bra teknik med lustgasen (som jag inte lämnade ifrån mig) att jag började andas igenom krystvärkarna. Anne, Per och Daniel kämpade med att få upp min energi, blev itvingad äcklig saftsoppa och efter ett tag började jag förstå hur jag skulle göra. Det tog så på krafterna.
Efter en halvtimmes krystande fick jag värkstimulerande dropp och en till barnmorska kom in för att assistera. Nu var det bara att ta i, bort med lustgasen, upp med knäna mot huvudet och ta i som aldrig för. Helt plötsligt säger Anne ”när nästa värk kommer klipper jag” jag förstår egentligen ingenting men säger bara ”okej”.
Värken kommer, Anne klipper och ut kommer tillslut vårt lilla hjärta skrikandes och alldeles kladdig.
02.45 får jag upp mitt lilla mirakel på bröstet och känslorna svämmar över i kroppen, känslan är obeskrivlig, jag klarade det och här är han, vårt lilla hjärta. Jag tittar ner på vår son och sen direkt på Daniel och frågar vad har hänt med hans hand? Daniel tittar på mig och vi båda är chockade. Jag får fram lite tyst, så ska det ju inte se ut och Daniel svarar men han är vår. Är tacksam än idag för det svaret, för det det var ju så sant, vårt lilla hjärta var nu här. Vi var (och är än idag) världens lyckligaste föräldrar till den lilla guldklimpen på 2420 gram och 46 centimeter lång.
Här ligger jag, nybliven mamma, svettig, med smink i hela ansiktet och världens stoltaste.
Mitt lilla hjärta som idag blir hela 3 månader!
Senaste kommentarer