I januari tidigare i år plussade vi på stickan och graviditeten med Charlie startade. Beskedet om graviditeten var fylld med lycka men samtidigt mycket oro då vi i november året innan drabbades av ett missfall. Missfallet skedde redan i veka 8 men påverkades oss båda starkt, det kändes som att det var då vi båda insåg hur starkt vi ville bilda familj. Eftersom att oron var stor bokade vi in ett tidigt ultraljud då vi fick bekräftat att vi var i graviditetsvecka 7 och att det var ett litet hjärta som slog på för fullt i den lilla bönformade bebiskroppen. Vilken lycka!
Jag tog kontakt med Mama Mia söder och fick ett inbokat inskrivningssamtal med barnmorskan Eva som visade sig vara helt underbar, lugn, stabil & trygghetsbringande. Jag har bara positiva upplevelser från den Mödravårdscentralen och kommer definitivt försöka få Eva som barnmorska om det blir fler graviditeter. Vi valde att genomföra ett KUB-test dels för att få se det lilla hjärtat igen men också för att få möjligheten att förbereda oss inför livet efter graviditeten. Testet visade en låg sannolikhet för kromosomavvikelse men vi båda var redan överens om att det inte spelade någon roll vad testet skulle visa.
Efter graviditetsveckan 14 väntade jag fortfarande på att illamåendet skulle försvinna, utan att överdriva kunde jag kräkas, mellan 9-13 gånger per dag, detta vände efter graviditetsvecka 18-19. Annars mådde jag helt okej!
Inför rutinultraljudet var vi så spända! Äntligen skulle vi få se hjärtat igen och förhoppningsvis få reda på vilket kön bebisen hade. Jag hade så starka känslor av att det var en liten tjej i magen, en liten Wilma, Daniel var däremot bombsäker på att det var en liten Arnold där inne, som jag avskydde det namnet i början. Mycket riktigt i magen låg en liten pojke ”där är snoppen” sa barnmorskan och jag hamnade i chock, helt plötsligt behövde jag ställa om mig lite. Tusen frågor väcktes inom mig, jag kände mig osäker på grund av min okunskap om pojkar, killar & män. Hur fungerar egentligen deras könsorgan? Tack till min manliga partner som besitter mer kunskap och kan dela med sig med lite insideinformation! Rutinultraljudet visade även att lilla hjärtat växte på fint och utvecklades precis som det skulle.
I takt med att graviditeten gick framåt utvecklades även kroppen. Jag minns verkligen hur frustrerande jag tyckte att det var. Jag saknade att ha mycket energi och en relativt smidig kropp. Jag glömde ofta bort att jag var gravid i min yrkesroll som pedagog på förskola, det kändes väldigt jobbigt att fysiskt inte kunna vara den energifulla, delaktiga pedagog som jag i normala fall var. Prestationsångesten tog stor plats i min vardag och var någonting jag fick jobba mycket med slutet av andra och tredje trimestern.
Sommaren började närma sig och jag försökte njuta av att vara gravid, känna sparkarna från lilla Arnold som vi numera kallade lilla hjärtat, framhäva magen i klänningar, & drömma mig bort i inredningsdrömmar av barnrummet. Vi spenderade semestern tillsammans med min familj i Göteborg och på Öland, väldigt mysigt och avkopplande i lugn natur, med god mat och lite shopping.
Augusti kom, jag gick in i vecka 35 och det var dags för jobb igen. Energin var påfylld och jag såg fram emot att jobba några veckor till, börja förbereda mig på att bli förälder i september och njuta av barnen och kollegors sällskap den sista tiden. Dagarna rullade på och söndagen den 20:e augusti blev jag överraskad av nära och kära med en helt underbar babyshower!
Helt ovetandes om vad veckan efter skulle bjuda på för äventyr…
Senaste kommentarer