Towa Lantz Sandberg

Känslor, tänk att det kan vara så krystat med känslor. Jag minns hur jag kämpade de första dagarna efter förlossningen, kämpade med att hålla känslorna inne. Jag ville visa mig stark, varför då? Jag visste ju innerst inne att det är okej att visa alla känslor, jag pratar om det dagligen i min yrkesroll och med folk i min närhet när de går igenom någonting. Men jag vågade inte, orkade inte, det var enklare att visa upp en glad och positiv fasad, det var egentligen bara så jag ville känna efter förlossningen och från första stunden jag såg honom, mitt barn, Men jag kände så mycket mer, oro, rädsla, förvirring, skuldkänslor och skam, så mycket skam över att må såhär. Varför kunde jag inte enbart vara glad?

Många av känslorna grundade sig i att mitt barn avvek från normen, hans vänsterhand såg annorlunda ut. Jag kunde inte styra bort skuldkänslorna. Var det mitt fel? Jag slarvade ju med vitaminerna, eller var det för lunginflammationen och antibiotikan precis i början av graviditeten. Mest var jag orolig och rädd. Hur skulle livet nu bli för Charlie? Tankarna började flyga framåt i tiden, hur kommer hans lilla vänsterhand påverka hans liv fysiskt. Kommer han kunna krypa och knyta skorna? Kommer han kunna utöva de sporter han vill?Hur kommer det påverka honom socialt med vänner och kärlek?

Under Charlies första dygn gjordes en rutinläkarundersökning och det skickades en remiss till handspecialisten, Charlies hand skulle röntgas och vi skulle få träffa en handkirurg.

På tisdagen fick vi besök av en handkirurg som var specialiserad på barn. Han klämde och kände på Charlies hand, berättade att han kände att Charlie kommer ha funktion i handen. Han berättade att det kallas för Split hand, det är en ovanlig diagnos som det inte finns mycket information om. Läkaren informerade om att vi kommer få en kallelse till handspecialisterna under hösten då vi kommer få mer information och träffa teamet som kommer följa Charlies utveckling under åren. Eftersom att det inte finns mycket information om diagnosen bad läkaren oss att ta internet med en stor nypa salt, då det oftast är skräckhistorier som lättast dyker upp. Vi valde då att inte googla alls utan bestämde oss för att skapa en egen uppfattning med tidens gång.

Att vara nere på röntgen kändes nervöst till en början, Charlie var ju så liten och handen ännu mindre. Röntgen gick jättebra och de lyckades ta flera bilder.

Läkaren som assisterade under röntgen visade oss bilderna efteråt och förklarade så gott han kunde vad han såg, en tumme och ett lillfinger, i tummen finns det två ben. Bilderna skulle nu skickas på analys.

Efter läkarbesöken och röntgen blev det svårare för mig att hålla masken, känslorna började bubbla över. Vi var nu inne på vår tredje dag på BB och jag bröt ihop inne på vårt rum. Jag pratade bara med Daniel, kunde inte prata med någon annan om det här, det kändes som att andra skulle missförstå. Jag var rädd för att säga fel, att såra Charlie på något vis. Daniel förstod mig och tillsammans ventilerade vi tankar och stöttade varandra, vi kom fram till att det är vårt synsätt som är det viktiga. Det är vi som kommer lägga grunden för bemötande och Charlies självkänsla,

Det var som om all vårdpersonal förstod vad som hände och vi blev tillfrågade om vi ville ha ett besök av en kurator och vi tackade ja.

Kuratorn kom upp dagen efter och det kändes skönt att få prata ur sig, prata om all oro, rädsla och skammen av att inte kunna känna sig så lycklig som det kanske förväntades av oss. Hon lät oss prata och lyssnade mest, påminde oss att det är viktigt att tillåta sig känna känslor och tyckte det var positivt att vi kunde prata med varandra.

Dagarna på sjukhuset hade gått relativt fort och vi bockade av kontroll efter kontroll, Charlie hade gått upp i vikt, provsvar från blodprover kom tillbaka med positiva resultat och vi mådde bra. Vi fick även många besök som gjorde att dagarna gick fort och tankarna kunde vandra iväg på annat. Alla som jobbade på avdelningen var undert stöd och vi skrattade mycket tillsammans.

Onsdagen kom och vi fick besked om att ett ultraljud på Charlies hjärta skulle göras, jag satte hjärtat i halsgropen och tyckte det var jättejobbigt. Jag är så tacksam över att Daniel fanns vid min sida hela tiden.

Ultraljudet gick bra och var utan anmärkning!

På torsdagen trodde vi att vi skulle få åka hem men Charlie hade förhöjda Bilirubin-värden och behövde sola. Det var riktigt jobbigt att se honom ligga där i 12 timmar, Vi fick bara ta upp honom vid matning och blöjbyten. Vilken tur att Charlie var så lugn och sov större del av tiden.

Fredagen kom och nya blodprover behövdes lämnas, värdet hade inte sjunkit tillräckligt så vi behövde vara kvar.

Under lördagen lämnades nya blodprover och Charlie undersöktes igen.

På söndagen blev Charlie 1 vecka och vi fick äntligen åka hem. Det kändes helt underbart att få sätta ner lilla hjärtat i sin bilstol och åka hem, även fast vi skulle tillbaka för kontroll dagen efter igen.

Väl hemma, efter att ha tillbringat vår första vecka som familj på sjukhuset, pratade vi mycket om livet. Vi bestämde oss för att njuta av stunden, leva i nuet och inte fokusera för mycket på hur livet kommer se ut framåt. Känna det vi känner, stötta varandra, se möjligheter och utvecklas tillsammans.

Känslorna kan självklart svämma över än idag, lycka, rädsla, glädje, oro, osäkerhet & stolthet är nog bara några av de alla känslor som ingår med rollen som förälder.

Känslor, tänk att det kan vara så krystat med känslor.