Måndagen den 21:a augusti, dagen efter min babyshower, gick jag till jobbet som vanligt. Men med extra energi från gårdagen, kändes så underbart att ha blivit uppmärksammad av så många fina vänner. Vid det här laget började även min arbetsplats förbereda sig för min föräldraledighet och efter egna önskemål fick jag en ny titel som månadsvikare, detta gav mig lite lättare arbetsbelastning och lite bekvämare arbetstider. Det kändes skönt att börja koppla bort fokuset på arbetet lite i taget och veta att min ersättare på avdelningen fick vara med barnen från terminsstart.
Den här dagen bjöd på arbete tillsammans med förskoleklassen, spännande att få vara med och se barnen jag haft under förskoleåren kliva in i skolvärlden!
Även fast jag var i graviditetsvecka 36 var det lätt för mig att ”glömma” bort graviditeten under arbetstid, någonting som jag och min barnmorska pratat om mycket, den här dagen var en sån dag. Tillsammans med några barn startade vi ett projekt och började möblera om ett av rummen på fritids, någonting som kändes i kroppen senare hemma på kvällen.
Under kvällen började ryggen värka och jag började känna någonting som liknade mensvärk. Värken eskalerade under kvällen och när den inte avtagit under natten tog jag beslutet att sjukanmäla mig. Så på tisdag morgon kontaktade jag 1177 och blev rekommenderad en kontroll på specialistmödravården på Södersjukhuset. Där blev jag uppkopplad på CTG i 20 minuter och undersöktes sedan av en läkare, allting kändes bra och läkaren berättade att livmodertappen var omogen och att bebisens huvud låg långt ner. Detta kunde skapa ett tryck nedåt, sammandragningar och förvärkar vilket var fullt normalt i slutet på graviditeten och med en månad kvar till beräknad förlossning. När jag frågade om det var okej att gå och jobba dagen efter sa hon dock nej, hon rekommenderade att jag tidigast skulle jobba på torsdagen.
Skönt att veta att allting var bra med lilla hjärtat och jag började inse att det var dags att börja vila upp kroppen.
Under onsdagen tog jag det väldigt lugnt men smärtan kom och gick väldigt regelbundet. På eftermiddagen vid 5 tiden stod jag inte ut längre och ringde till förlossningen. De bad oss komma in för kontroll. Den här gången fick jag ligga uppkopplad med CTG länge, livmodern var ansträngd. Vi fick vänta på att en läkare skulle komma in och undersöka. Under denna undersökning hade läget förändrats, livmodertappen var nu 1 centimeter kort och jag var öppen 1,5 centimeter. Läkaren och barnmorskan ville ge en bricanylspruta för att stoppa upp det pågående värkarbetet. Helt plötsligt blev vi nervösa, vi hade inte riktigt förstått vad som pågick i kroppen på mig, han skulle ju inte riktigt komma än.
Sprutan sattes i mitt lår och vi blev inlagda för observation över natten. Adrenalinet pumpade och jag bara grät, sprutan fick mig att må riktigt dåligt. Jag mådde illa och skakade i hela kroppen. Undersköterskorna och barnmorskorna tog hand om oss väl, klockan hade nu blivit över tolv på natten och vi hade inte ätit någon middag, en undersköterska lyckades få fram två portioner med mat till oss från en annan avdelning och vi försökte sedan sova. Jag vaknade igen vid 4 natten till torsdag av att värken var tillbaka men inte alls lika kraftig som tidigare. Efter att ha varit uppkopplad på CTG igen under en timme och blivit undersökt av en läkare konstaterades det att läget var oförändrat så vi skulle få åka hem. Knäpp som jag är frågar jag om det går bra för mig att gå tillbaka till jobbet imorgon fredag och fick till svar av läkaren att jag inte borde arbeta längre, hon sa även att vi skulle ta vara på tiden och förbereda oss så gott som möjligt, hon trodde starkt att vi skulle föda innan tisdag veckan därpå.
Så med lite småpanik i kroppen åkte vi nu hem för att tvätta, packa BB-väskan, ringa till Big baby för att kolla om vagn & babyskydd fanns tillgängliga samt att allmänt bara bli lite mer redo.
På fredagen åkte vi för att hämta vagnen, babyskydd och köpa det sista på listan. Den kraftiga mensvärken dök fortfarande upp till och från och under kvällen kunde jag börja klocka värkarna. Vi fick åka in till förlossningen igen på kvällen, denna gång förberedda med färdigpackad väska och med ganska lugna och positiva tankar. Den här vistelsen var inte alls lika trevlig, sjukhuset var fullt, vi fick en otrevlig och stressad barnmorska. Det märktes tydligt att hon inte riktigt hade tid med oss. CTG kopplades på och efter 20 minuter blev jag undersökt, denna gång av den griniga barnmorskan, fortfarande öppen 1,5 centimeter och 1 centimeter lång livmodertapp men en väldigt ansträngd livmoder. Läkaren kom in efter väldigt lång tid och jag fick ta med mig en bricanyltablett, värktabletter och en sömntablett för att åka hem och sova. Den här läkaren sa ”det här är som att starta om en dator, nu kan du gå tiden ut.” så vi åkte hem och ställde in oss på att lilla hjärtat skulle stanna kvar i magen i några veckor till.
Under lördagen skulle vi bara njuta, Daniel skulle hjälpa sin bror att flytta sedan spela golf och jag skulle mysa i trädgården hos mina föräldrar. Jag började dagen med att städa lite medans Daniel hjälpte till med flytten, vid halv två på eftermiddagen ringer Daniel och säger att han ska ta en snabbfika hos sin mormor & morfar som bor i porten bredvid innan vi åker till mina föräldrar. Direkt efter samtalet fick jag väldigt ont i magen och gick på toaletten, då jag upptäckte en blödning, ringde upp Daniel och bad honom komma hem. Ringde förlossningen och berättade om min oro och vi fick komma in på en gång. Väl därinne lugnade barnmorskan oss med att blödningen inte var någon fara och att läkaren skulle komma och undersöka så fort det fanns tid, under tiden blev jag återigen uppkopplad på CTG. Efter cirka en timme kom läkaren och undersökte, utplånad livmodertapp och öppen 3 centimeter, jag var nu i graviditetsvecka 36+1 klockan var 15.30 den 26/8-2017 och läkaren meddelade oss att nu fick vi inte åka hem igen.
Senaste kommentarer